Idag var jag med om något härligt på tunnelbanan. En sådan sak som vill en att få ta tag i en själv och säga "varför gör inte du sånt?" Jag klev på en vagn och hamnade snett mitt emot en liten tant och farbror, runt 80 såg de ut att vara. Jag hade klätt på mig en klänning och högklackat eftersom jag skulle iväg på en presslunch, och jag såg hur tanten liksom satt och sneglade på mina röda skor. Innan hon gick av vid nästa station så vände hon sig om, lutade sig lite fram emot mig och sa med ett stort leende "Vad vacker du är". Jag han få ur mig ett "Tack! Vad glad jag blir!" innan det gamla paret gick av, och så gav hon mig ett fantastiskt leende genom fönsterrutan. Komplimanger är superhärligt, både att få och ge, och jag brukar vara ganska duktig på det - till folk jag känner vill säga. Men idag har jag insett att det nästan värmer ännu mer om det kommer från en främling. Mitt löfte är alltså att öva mig på att våga ge komplimanger till folk jag inte känner. Även om de kommer titta på mig som om jag är ett freak (vi har ju lite den tendensen i Sverige, där vi helst inte vill prata med folk vi inte känner) så kommer de nog att bli väldigt glada innerst inne. Yes, fram för mer komplimanger i Sverige. Även till främlingar!
Mammas gamla blå klänning med vita prickar matchat med knallröda pumps. Fick tanten att tänka på gamla tider kanske?
Åhh, vad fint... Tänk så lätt det kan vara att göra någon glad. Vilken söt tant:)
SvaraRaderaHon var helt fantastisk. Det här får bli en sån där "skicka vidare"-grej, fast med en komplimang i stället för en god gärning. Jag ger tre komplimanger till folk som i sin tur ska ge tre komplimanger osv. Om det funkar får tanten ta full cred!
SvaraRaderaHaha, bra plan! Making the world a better place ;). Lycka till med det. Om komplimangerna når fram till mig en dag ska jag tänka på tanten :).
SvaraRadera