Tidiga mornar framöver

Jag har ett antal mindre härliga veckor att se fram emot. Grannen ovanför har börjat renovera sin lägenhet, så nu borras och hamras det konstant från tidigt på morgonen. Väldigt frustrerande eftersom jag trots allt har mitt kontor här hemma. Förstår att jag inte kan hindra dem från att renovera, det har de all rätt i världen till, men allt oljud gör att jag kommer behöva spendera kommande veckor med min dator på bibliotek och caféer med internetuppkoppling. Det går väl an ett par timmar per dag, får leka Carrie i Sex and the city helt enkelt, men inte hela dagen i sex-åtta veckor. Har ju alla mina papper, pärmar, böcker, block etc här hemma, som jag bläddrar i, inspireras av... Och var ska jag sitta och göra alla telefonintervjuer? Kan knappast ringa upp folk när jag riskerar avbrytas av borren vilken sekund som helst. Sjukt frustrerande. Det är väldigt synd om mig just nu...

Lunchfrustration...

Damn it. Ibland blir jag bara så irriterad på mig själv. Fick för mig att jag förtjänade något roligare än en fryst matlåda till lunch idag och tänke gå in på Thaistället runt hörnet på väg hem från gymmet. Killen bakom disken sa bestämt att det vegetariska alternativet var slut. Jag förklarade att jag inte äter kött, pekade på grönsakerna i diskens fönster och frågade om de inte kunde laga till något. Nej, sa killen och gick ut och tog en cigg. Okej. Ganska så frustrerad knallade jag bort till sushihaket i stället, det funkar ju alltid. Fick med mig min sushi, och väl hemma när jag öppnade den så märker jag att de glömt wasabin. Ingenstans syntes den till, letade under ingefäran där den kan gömma sig ibland men utan resultat. Så jag svor ett antal gånger men orkade verkligen inte gå tillbaka eftersom jag var så sjukt hungrig utan bestämde mig för att käka den ändå. Under den sista rullen hittar jag en stor grön kletig klick. Min wasabi. Jag orkar inte... Någon som känner igen känslan?