Hjälp, jag kan inte sitta still. Fötterna hoppar och jag vill ställa mig upp och sparka mig själv i baken lite taktfullt medan armarna hänger stelt längs med sidorna. Nej, jag har inte blivit galen - jag lyssnar på Riverdance... När Tourism Ireland bjöd in till en kväll med mingel och Riverdance förra veckan när showen kördes på Globen så blev jag överlycklig. Det har ju varit ganska pinsamt att jag, som efter mina år på Irland betraktar mig själv som nästan halvt irländsk, inte har kommit iväg och sett detta praktverk tidigare. Irländsk dans visst, på bröllop och turistpubar och liknande. Men inte the real thing. Okej, hela konceptet är femton år gammalt, men så är de inne på sin farewell tour också. Och jag är riktigt glad att jag hann se dem innan det hela läggs ner - jag satt i två timmar och bara var helt lycklig av musiken... Imponerande snabba fötter och ben, visst, men det är ändå musiken som gör det. Så nu sitter jag här och försöker koncentera mig på skrivandet medan jag lyssnar på Riverdance, som får mig att vilja dansa. Hm, kanske får sätta på min lugna Spotify-lista i stället, med det här tempot riskerar jag att tappa fokus... Men shit så stämningsfullt och nostalgiskt det är. Lycka ända in i benen.
Okej, nu menar jag inte att du ska gå omkring och bara leva i det förflutna, det är inte vidare sunt. Men en lagom dos nostalgi då och då får oss faktiskt att må riktigt bra, menar forskare. När vi blir nostalgiska över saker som gamla kläder, filmer, leksaker, låtar eller maträtter så bildas en känsla av samhörighet, att vi är älskade av och älskar andra. Tydligen är det en riktig glädjekaramell att minnas saker från tiden som gått, eftersom det mest är de fina minnena som sparas i den här formen. Nostalgi ökar också självkänslan och reder ut våra värderingar i livet, skriver forskarna i Psychology Today.
Minns du när du var liten och brukade plocka smultron som du försiktigt trädde på ett långt strå, och sen var du stolt över hur länge du lyckats spara dem innan du efter någon minut drog av dem en efter en in i munnen? Jag gjorde ett härom dagen i sommarstugan, nostalgi på hög nivå kan jag tala om. Gav bort det till Albin som noggrant studerade smultronen och dinglade med stråt ett tag innan han käkade upp dem, precis som det ska vara.
