Är riktigt stolt över min kompis Ulrika och alla andra som springer Lidingöloppet idag, i synnerhet de som tar sig igenom hela 30 kilometer otäck terräng. Ulrika sprang förra året så hon vet vad hon ger sig in på, därför är hon extra tuff som gör om det.
Själv har jag aldrig sprunit ett lopp längre än 10 kilometer, det känns ganska lagom för mig. Har dock faktiskt sprungit ute vid Lidingsöloppet för några år sedan, med mina brorsöner i det så kallade Knatteloppet. Min bror sprang med sin äldsta son och jag fick ta hand om lillkillen, som inte var mer än tre år då, men jäklar vad han sprang! Han var som en liten pil som zickzackade sig igenom alla vuxna ben, och jag var tvungen att springa ute i diket bredvid för att hänga med i hans tempo. Banan var på 1700 meter och om jag minns rätt tog han sig in någonstans under 20 minuter. Galet bra för en treåring!
Eftersom jag och mina syskon växt upp med massor av sporter är det inte så konstigt att vi gillar att röra på oss även idag. I synnerhet min bror är en riktig sportkille, så det är väl bara naturligt att hans barn är de mest energiska barn jag känner. Hänger inte riktigt med i alla sporter de går och tränar, men så fort jag är där och hälsar på ska det ut på baksidan av trädgården och spelas fotboll, basket, brännboll... Härligt! Känner jag mig någonsin låg på energi så är det helt klart Tim och Oscar jag ska hänga med.
