Sätt upp mål - öppet eller för dig själv?

Jag brukar propagera för att man gärna ska sätta upp mål för sig själv när det handlar om det mesta här i livet. Träning, karriär, självutveckling... Gärna med flera små delmål så att man kan bli glad och belöna sig själv på vägen. Min rekommendation är att skriva ner dem för sig själv, men jag har även trott på modellen att berätta för andra, i alla fall i vissa situationer, eftersom det kan sporra en. Som när jag skulle springa Tjejmilen med Cosmo, det var ju ett ganska officiellt mål, vi var ju med i tidningen och allt och bloggade under resans gång. Då kan man inte "gömma sig" och glömma bort vad man har lovat.

Men nu visar forskning från New York University att det kan finnas stora nackdelar med att dela med sig av sina mål till andra. Tydligen visar studien att om du berättar om dina ambitioner så minskar chansen att faktiskt uppnå målet, eftersom du kan känna att du redan närmat dig ditt mål genom att berätta om det och då blir du mindre motiverad att kämpa.

Nja, vet inte riktigt om jag håller med. På vissa områden funkar det säkert, men när det gäller just träningen eller andra hälsomål som att sluta röka eller äta sunt tror jag att pepp från andra är en ganska stor faktor. Och även förståelsen, så att folk fattar varför du gör som du gör. Vad tror ni? Ska man hålla sina mål för sig själv eller berätta om dem för sina vänner?

Mitt nya löfte

Idag var jag med om något härligt på tunnelbanan. En sådan sak som vill en att få ta tag i en själv och säga "varför gör inte du sånt?" Jag klev på en vagn och hamnade snett mitt emot en liten tant och farbror, runt 80 såg de ut att vara. Jag hade klätt på mig en klänning och högklackat eftersom jag skulle iväg på en presslunch, och jag såg hur tanten liksom satt och sneglade på mina röda skor. Innan hon gick av vid nästa station så vände hon sig om, lutade sig lite fram emot mig och sa med ett stort leende "Vad vacker du är". Jag han få ur mig ett "Tack! Vad glad jag blir!" innan det gamla paret gick av, och så gav hon mig ett fantastiskt leende genom fönsterrutan. Komplimanger är superhärligt, både att få och ge, och jag brukar vara ganska duktig på det - till folk jag känner vill säga. Men idag har jag insett att det nästan värmer ännu mer om det kommer från en främling. Mitt löfte är alltså att öva mig på att våga ge komplimanger till folk jag inte känner. Även om de kommer titta på mig som om jag är ett freak (vi har ju lite den tendensen i Sverige, där vi helst inte vill prata med folk vi inte känner) så kommer de nog att bli väldigt glada innerst inne. Yes, fram för mer komplimanger i Sverige. Även till främlingar!

Mammas gamla blå klänning med vita prickar matchat med knallröda pumps. Fick tanten att tänka på gamla tider kanske?