Vänliga främlingar

Åter igen har jag stött på en söt liten tant på tunnelbanan. Det började med att hon gav mig en komplimang för min halsduk och sen fortsatte vi prata hela vägen till S:t Eriksplan där jag skulle av. När hon frågade vad jag jobbade med och jag sa att jag var frilansjournalist inom träning och hälsa så plockade hon upp ett ex av Friskispressen ur sin väska och frågade om jag läser den tidningen, för det vore väl en bra tidning för mig att skriva för? Jag förklarade att jag läser den när jag kommer över den, men eftersom jag inte tränar på Friskis & Svettis utan på SATS så får jag den inte automatiskt. "Men ta då det här numret! Jag kan ta en ny nästa gång jag är där, jag tränar tre gånger i veckan!", säger hon stolt och räcker mig tidningen. Hur härligt är inte det? Inte bara att hon håller igång med träningen även fast hon är lite till åren, utan att hon utan att blinka ger bort sin tidning. Hon kanske hade velat läsa den på vägen hem själv?

En av anledningarna till att jag avskyr kollektivtrafiken och är SÅ nöjd med att bo inne i stan där jag kan gå överallt och sällan behöver ge mig i kast med tunnelbana och bussar, är just att se hur folk beter sig. Tar nonschalant upp flera väskor med säten, står i trängsel med ryggsäcken på och bufflar till folk i ansiktet så fort de rör sig, reser sig inte upp för äldre, blänger på medresenärerna, stinker rök för att de rökt precis innan de gått på osv... Men på sista tiden har jag faktiskt haft en del trevliga erfarenheter också alltså, främst i form av små söta tanter som är pratglada och givmilda med komplimanger. En sådan tant vill jag också bli när jag blir äldre.

Mitt nya löfte

Idag var jag med om något härligt på tunnelbanan. En sådan sak som vill en att få ta tag i en själv och säga "varför gör inte du sånt?" Jag klev på en vagn och hamnade snett mitt emot en liten tant och farbror, runt 80 såg de ut att vara. Jag hade klätt på mig en klänning och högklackat eftersom jag skulle iväg på en presslunch, och jag såg hur tanten liksom satt och sneglade på mina röda skor. Innan hon gick av vid nästa station så vände hon sig om, lutade sig lite fram emot mig och sa med ett stort leende "Vad vacker du är". Jag han få ur mig ett "Tack! Vad glad jag blir!" innan det gamla paret gick av, och så gav hon mig ett fantastiskt leende genom fönsterrutan. Komplimanger är superhärligt, både att få och ge, och jag brukar vara ganska duktig på det - till folk jag känner vill säga. Men idag har jag insett att det nästan värmer ännu mer om det kommer från en främling. Mitt löfte är alltså att öva mig på att våga ge komplimanger till folk jag inte känner. Även om de kommer titta på mig som om jag är ett freak (vi har ju lite den tendensen i Sverige, där vi helst inte vill prata med folk vi inte känner) så kommer de nog att bli väldigt glada innerst inne. Yes, fram för mer komplimanger i Sverige. Även till främlingar!

Mammas gamla blå klänning med vita prickar matchat med knallröda pumps. Fick tanten att tänka på gamla tider kanske?