När saker går som man tänkt sig

Jag älskar mitt jobb! Får prata med så många intressanta, spännande, inspirerande människor. Och det känns faktiskt lite häftigt, att jag kan ringa upp i stort sett vem som helst som känns intressant och be om intervjuer för mina artiklar. Nu snackar jag kanske inte om de hetaste kändisarna, utan människor som verkligen betyder något, som kan lära oss något när de bjuder på sig själva och sin expertis.

Ringde precis upp "Sveriges tuffaste idrottsman" Jonas Colting inför en träningsartikel, och självklart ställde han upp på en intervju. Om jag någonsin blir känd ska jag också vara snäll mot journalister. Alltid ha tid, alltid låta glad, alltid bjuda på mig själv. 24-7. Eller, nej, kanske inte riktigt dygnet runt, men jag ska komma ihåg de här åren då jag själv satt och jagade experter och hur glad jag blev när saker och ting går som man önskat.

Vem har varit snäll mot dig idag?

Vänliga främlingar

Åter igen har jag stött på en söt liten tant på tunnelbanan. Det började med att hon gav mig en komplimang för min halsduk och sen fortsatte vi prata hela vägen till S:t Eriksplan där jag skulle av. När hon frågade vad jag jobbade med och jag sa att jag var frilansjournalist inom träning och hälsa så plockade hon upp ett ex av Friskispressen ur sin väska och frågade om jag läser den tidningen, för det vore väl en bra tidning för mig att skriva för? Jag förklarade att jag läser den när jag kommer över den, men eftersom jag inte tränar på Friskis & Svettis utan på SATS så får jag den inte automatiskt. "Men ta då det här numret! Jag kan ta en ny nästa gång jag är där, jag tränar tre gånger i veckan!", säger hon stolt och räcker mig tidningen. Hur härligt är inte det? Inte bara att hon håller igång med träningen även fast hon är lite till åren, utan att hon utan att blinka ger bort sin tidning. Hon kanske hade velat läsa den på vägen hem själv?

En av anledningarna till att jag avskyr kollektivtrafiken och är SÅ nöjd med att bo inne i stan där jag kan gå överallt och sällan behöver ge mig i kast med tunnelbana och bussar, är just att se hur folk beter sig. Tar nonschalant upp flera väskor med säten, står i trängsel med ryggsäcken på och bufflar till folk i ansiktet så fort de rör sig, reser sig inte upp för äldre, blänger på medresenärerna, stinker rök för att de rökt precis innan de gått på osv... Men på sista tiden har jag faktiskt haft en del trevliga erfarenheter också alltså, främst i form av små söta tanter som är pratglada och givmilda med komplimanger. En sådan tant vill jag också bli när jag blir äldre.